mirakel kur!

viktnedgång kan vara en låång jobbig process som kantas av motgångar och ständiga "återfall". Min vikt har pendlat upp och ner ( mest upp ) ungefär sålänge jag kan minnas, och till och med när jag var som smalast och i en rätt normal vikt för min längd kände jag mig större än alla andra. Nu är jag nog på mitt tyngsta och kämpar för fullt för att gå ner vi vikt igen, men det är lätt att förlora motivationen när det går så långsamt och knappt märks alls..

När man innan en utekväll springer runt hemma och har någon så otrolig ångest, "vad ska jag ha på mig, ser tjock ut i alls, varför kan jag inte bara gå ner i vikt snabbare, varför passar INGET, ingen kommer ens vilja vara nära mig" Nu låter det som om jag är världens mest ytliga människa och jag är säkert rätt ytlig, iallafall när det kommer till mig själv. Det hela låter också jävligt tramsigt att ta upp när folk svälter och dör av en massa olika anledningar varje dag i världen. men jag känner hur det börjar tära på mig, inte bara fysiskt utan mentalt, mår sämre och sämre för varje dag jag ser mig i spegeln, och tycker synd om mig själv, vilket jag hatar! för jag är inte naiv jag vet hur många som har det värre, MYCKET värre än mig..

Förhoppningsvis klarar jag av det här och går äntligen ner i vikt och stannar där, men jag vågar inte se fram emot det för varje bakslag är lika förödande.
Nu sitter jag här och försöker hitta något att ha på mig och försöker peppa mig själv till att gå ut och inte bara stanna hemma och "tycka synd" om mig själv.

SÅ då var det slut på depp-bloggandet, hejdå